Det här tycker jag är så vansinnigt roligt; sådant här kan frambringa ett leende på mina läppar för resten av dagen.

Ibland när jag vaknar om nätterna/tidiga mornar, eller precis innan jag somnar, så kan jag börja tänka på min blogg och saker jag vill skriva här. Det finns så mycket som jag egentligen skulle vilja dela med mig av, sådant jag verkligen längtar efter att få skriva och få någon slags reaktion på. Saken är bara den att när det väl kommer till kritan, när jag väl sätter mig framför datorn, då känner jag min inte lika inspirerad eller motiverad längre. Dels för att jag vet att ingen läser det ändå, vilket gör att meningen med att skriva liksom försvinner. Dels för att det gått så lång tid utan att det händer något att det blir svårare och svårare att ta tag i det. Det jag egentligen vill skriva om är sådant som jag inte riktigt vågat få ur mig tidigare och jag vet inte riktigt hur jag ska komma igång med det. Det var egentligen det som var anledningen till att jag skapade en ny blogg, men jag var ändå för feg. Men nu tror jag det är dags. Bloggen kommer att renoveras så att den passar för det jag vill. De gamla inläggen kommer att raderas så att jag får en nystart. Det kommer att hända, i alla fall är det så jag är inställd just nu. För tillfället måste jag dock fokusera på Academic writing, Oral presentation, Prose seminar samt boken The tortilla curtain. I helgen är jag hemma ensam, så då ska jag banne mig försöka ta tag i det här. Vi får se hur det går. Troligtvis är det inte ens någon som läser detta? Nåväl, gör någon det så hörs vi kanske till helgen. Kanske.

Igår var det alla hjärtans dag, en dag som det visst ska tyckas och tänkas väldigt mycket om. Antingen tycker man att det är komersiellt jippo och kommer med argumentet att man ska visa kärlek alla dagar. Eller också kan man tycka att de som är av föregående åsikt är bittra, tråkiga, oromantiska eller något i den stilen. Jag vet inte riktigt vilken av dessa ståndpunkter jag tillhör så jag placerar mig diplomatiskt och strategiskt i mitten. Det funkar ju det med!

Jag tycker det är himla mysigt att visa kärlek och omtanke för människor, och självklart tycker jag att man ska göra det så ofta man kan och inte begränsa sig till en dag om året. Men å andra sidan är det ju härligt med en dag då alla människor samtidigt lägger lite extra energi på omtanken. Som att kärleken, som den kraft eller energi (eller vad man nu vill kalla den) den är, skruvats upp några hack på ett osynligt reglage. Hade man känt efter riktigt noga hade man säkert kunna känna den förhöjda energin i luften!

Jag och min älskade bestämde oss för att även vi göra något extra mysigt tillsammans. För oss innebar det att hitta på något ihop snarare än ett tillfälle att utbyta gåvor, så vi skippade den biten. Vi gav oss på att göra hemlagad Sushi tillsammans. Båda två var Sushi-oskulder(på att göra, inte äta) så det var lite spännande och resultatet blev långt bättre än väntat. Vi åt sushin tillsammans med en soppa och jag kan ju säga att hur mätta vi än blev så hade vi över att äta till lunch idag. Till efterrätt hade jag bakat en minitårta, även det första försöker någonsin. Den blev väl kanske inte riktigt lika lyckad utseendemässigt, men innehållet var desto bättre kan jag lova! Förutom middag blev det en hel myskväll framför film i soffan, i sällskap av varandra samt chips med dip. Oj vad jag behövde en sådan dag. Att bara vara, det är kärlek för mig.

Passar på att skicka ut lite distanskramar till er mina fina vänner också. Jag tycker om er. Alla dagar om året. <3

Jag har precis gjort min dagliga bloggrunda och kikat in på några intressanta, roliga och/eller inspirerande bloggar jag följer. Jag läste alldeles nyss ett inlägg som fick igång mina tankar, och jag känner mig manad att få ner dem i skrift.

Linda driver en blogg där hon delar med sig av lite allt mellan himmel och jord egentligen; frisyrtips, recept, pyssel, tavlor hon säljer, bilder och allmän info om hennes liv. Jag brukar helt enkelt kika in för att inspireras då och då. (Notera att jag inte försöker "göra reklam" för hennes blogg utan endast ge en bakgrund till vad som fått igång mina tankar idag). I inlägget berättar Linda om negativa kommentarer hon ofta får i bloggen, rena påhopp emot henne och det hon skriver om. Och det enda jag kan tänka är: Varför fan gör människor så?

Hade det rört sig om konstruktiv kritik så hade det varit en helt annan sak och helt förståeligt. Det är ju endast respons man får av läsare kring hur man skulle kunna göra något bättre. Den som skickar kommentaren kan ju faktiskt i detta fall vinna på det, då man kan få en chans att förbättra sin upplevelse. Oavsett om man väljer att ta åt sig kritiken så är tanken som ligger bakom hjälpsamhet.

Men att hoppa på en människa, vad vinner man på det? Själv kan jag verkligen inte förstå det. Jag försöker tänka mig in i situationen. Ponera att jag är väldigt irriterad på någon och att jag väljer att spotta galla över denne, kommer det att kännas bättre efteråt? Troligtvis inte. Jag tror att mitt dåliga samvete skulle komma krypande väldigt fort och resultatet blir inget annat än att både jag och personen i fråga mår dåligt över det. Skulle jag vänta mig att personen tar åt sig av det jag säger och förändrar det jag irriterar mig över? Absolut inte! Jag skulle förvänta mig att personen blir arg och ledsen och anser att min kritik inte är värd att ta åt sig. För ärligt talat, varför skulle han/hon vara trevlig mot mig tillbaka om min kritik bara är fylld av sådant som uppfattas som elakt och otrevligt? Jag skulle då inte göra det om det var jag som tog emot kommentarerna. Jag skulle sträcka på huvudet och vara stolt över mig själv och över att jag i alla fall inte svarar med samma omogna metoder.

Men det betyder inte att det inte skulle påverka mig. Får man höra att man är ful tillräckligt ofta blir det svårt att titta i spegeln och se den vackra person man faktiskt är. Får man höra att man är dum i huvudet tillräckligt ofta blir det mycket svårt att våga framföra sin åsikt och visa att man faktiskt har något vettigt att komma med. Får man höra att det man gör är dåligt tillräckligt ofta är det svårt att någonsin vara nöjd och stolt över det man skapat.

Detta gäller ju såklart inte bara på internet utan överallt i livet där vi stöter på någon typ av respons; i skolan, på jobbet, på träningen, i hemmet, bland vännerna, osv. osv.. Men vad ska vi göra åt det? Att stoppa mobbning är ju något som det kämpats med i skolorna i decennier. Går det att stoppa mobbning? Kanske, men jag är tveksam. Går det att förebygga mobbning? Ja, det tror jag. Går det att lindra skadan? Det tror jag definitivt!

Problemet tror jag inte är att vi fokuserar för lite på att hindra förekomsten av mobbning. Jag tror att vi fokuserar för lite på att ge varandra positiv respons i livet. Ofta tar vi för givet att människor vet om när de gör något bra. Det verkar för oss vara lättare att komma med kritik än med positiv respons. Kanske tror vi att det är det enda vi faktiskt får ut något av. Skitsnack! Att ge en komplimang till en människa får i alla fall mig att känna mig bättre, även om personen inte tar åt sig. Jag har åtminstone försökt lysa upp vardagen för någon en aning. Om jag får en komplimang vill jag ta åt mig av den, vara glad och bli stolt över att jag gjort något som någon annan blivit glad av (för glädje är väl anledningen till att man ger komplimanger?). Då kan man rota fram den där positiva känslan när något tynger ned en. Till exempel: "Karin säger att jag är jätteful, men Pelle tyckte faktiskt att jag var fin i håret idag". Kanske kan man istället för att lyssna på Karin och se en ful tjej i spegeln lyssna på Pelle och se det positiva i sig själv.

Låt komplimanger, positiv respons och kärleksfulla ord flöda! Tillsammans kan vi skapa en miljö där vi trivs, där vi tycker om varandra och där vi tycker om oss själva. Genom att dela med sig av något positivt kan vi alla sudda ut det negativa något, tror jag. Kärlek blir ju faktiskt bara mer ju mer man slösar med den, eller hur?

Så kom igen people, show some love!


PS. Jag tror jag precis kom på ett projekt att utsätta min nästa VFU-klass för... DS.

Hela dagen idag skulle ha varit ägnat åt plugg men klockan är nu snart 16 och jag har inte satt igång än. Mitt huvud känns helt tomt, jag vet inte hur jag ska gå vidare med detta. Det känns tomt här hemma också, jag känner mig så ensam. Den jag vill ha här just nu är så långt borta. Allt är så tomt...

Så, bort med lånad gratisdesign. Hej Jasminedesign :)

Eller ja.. har väl egentligen bara bytt header och bakgrund på ett färdigt tema. Men vad mer skall till liksom?

Idag är det den 2a Januari 2012 och med andra ord två dagar in på ett nytt år. (Hoppsan, där slog klockan om till 00.00 den 3e januari, ursäkta). Den 31a December firades som alltid det nya året in. Det finns många rimliga förklaringar till varför människan väljer att fira ett nytt kalenderår med sådant pompa och ståt som man gör, men jag tror mest att folk helt enkelt aldrig tackar nej till ett tillfälle att få festa loss ordentligt. Och varför skulle man? Ett tillfälle att få fira något trevligt med sina vänner och/eller familj, gärna spetsat med lite glitter och glamour sitter ju inte fel precis. Nu är det inte nyårsfirandets historia jag egentligen ville diskutera, även om det säkert också skulle kunna bli intressant.

Jag funderar bara lite över hur viktigt det här med ett nytt år egentligen är för oss människor. Någon gång i slutet av December varje år börjar vi fundera över vad som komma skall. Vi gör upp planer inför det ankommande året, både sådant vi vet att vi skall utföra och sådant vi hoppas en gång för alla ska bli av. Vi summerar också ihop det år som nu skrider mot sitt slut. Kanske finner vi både höjdpunkter och mindre roliga händelser, eller kanske inser vi att året som gått bara har varit bra, eller kanske har det inte varit bra överhuvudtaget. Oavsett vad så kommer vi ofta fram till en slutsats: Nästa år skall bara bli bättre! Det bästa någonsin till och med. Det känner vi på oss.

Jag vet att det troligtvis låter som att jag är negativ kring allt det här, men det är faktiskt inte min mening. För hur härligt är det inte egentligen med en dag som får oss alla att vilja se ljuspunkten i framtiden? Hur dåligt något än har varit så vet man att det bara kan bli bättre. Det tycker jag faktiskt är helt underbart. Det jag dock tycker är trist är att denna dag bara inträffar en gång om året. Glädjen utav nyårskiftet och dess festlighet bleknar rätt fort. Snart är vi inne i våra vardagliga rutiner igen och det är då lätt att glömma bort allt det där ljuset som man tidigare såg framför sig inför detta år. De löften vi gjorde upp med oss själva för att signalera en nystart glöms ofta bort. Kanske var löftena för orealistiska, kanske var vi bara inte motiverade nog när fyrverkerierna slutat spraka och champangen slutat bubbla.

Hursomhelst har jag i detta nu beslutat mig för ett löfte, eller ett mål skall man kanske säga. Nyårslöfte blir kanske fel ord, dels för att nyårsafton sedan länge är över och dels för att jag inte vill att det endast skall kopplas till att "det nu är 2012 och då behövs en nystart". Jag har bara helt enkelt kommit på ett mål som jag vill kunna uppfylla och som låter såhär:

Mitt mål är att jag ska bli medveten om att varje dag kan, och allra helst ska, bli bättre än den föregående. Varje dag har potential att bli en ljus sådan, och det är bara jag och min viljekraft som kan se till att det sker.

Observera att målet inte är att varje dag ska bli perfekt, utan att jag bara ska lära mig att det kan bli det. Inse de positiva värden som finns i mitt liv.

Det är mitt mål!

Jag har precis vaknat. Jag är så pass vaken att jag är medveten om var jag befinner mig, vad det är för dag och vilken tid på dygnet det är, men inte så pass vaken att jag känner för att stiga upp och ta tag i dagens måsten. Jag känner. Täcket ligger väl omstoppat omkring mig och värmer min kropp. Jag nuddar precis vid Marcus varma arm. Tyngden av hans kropp får sängen att sjunka ner en aning vid min högra sida.  Jag tittar mig omkring. Dygnets första solstrålar letar sig in genom den nerdragna persiennen och sprider ett dunkelt ljus i rummet. Genom den transparenta gardin som fungerar som sovrumsdörr kan jag skymta resten av lägenheten. Jag lyssnar. Det är helt tyst i rummet sånär som på det susande ljudet av vind i ventilen och Marcus tunga, djupa andetag. Jag synkar mina andetag med hans och känner efter när madrassen lätt höjer och sänker sig i takt med mitt bröst. Jag tänker.

Detta är den bästa tidpunkt på dagen för att bara låta tankarna vandra vartän de vill. Vissa dagar är det funderingar över livet, världen och universum, eller vilda fantasier där jag är huvudpersonen i ett science fiction-äventyr. Andra dagar är det funderingar över hur jag vill inreda mitt hem eller klippa mitt hår. Huvudsaken är att jag tillåter mig själv att tänka på precis vad som helst. Ibland måste man ge sig själv en stund till att bli medveten om sin omgivning och om sig själv. Vad känner jag? Vad ser jag? Vad hör jag? Vad tänker jag? Vad vill jag tänka? Det är självklart inte varje dag jag ger mig tid till detta, de flesta vardagsmorgnar vaknar jag ju faktiskt till det ganska otrevliga ljudet av min alarmsignal. Men ibland, ibland låter jag mig själv bara vara en stund och när jag gör det känner jag mig mycket gladare, lugnare, mer utvilad och harmonisk än vanligt. Det är i alla fall ett litet steg på vägen.

En ny header sitter på plats, men som ni förstår är det ni ser INTE det färdiga resultatet. Allt har sin tid dock och designen kommer förändras lite i sänder. Nu är det plugg som gäller: svensk och jämförande politik.

Jag tyckte det var så tråkigt att inte ha någon stil alls, så jag stal helt enkelt designen från min gamla blogg. Kan dock inte för min värld förstå varför bakgrunden är vit och inte grå. Om någon är en duktig förstå-sig-påare på sådant så får ni gärna hojta!

Ny och fräsch design kommer när det finns tid.

Så mina vänner, då kör vi igång igen då!

PS/ En personlig design kommer. När jag har tid. /DS