jasminestankar

Jag har så mycket tankar och känslor inom mig just nu att jag inte riktigt vet vart jag ska göra med dem. Har skrivit flera deppiga eller kryptiska statusrader på facebook för att sedan sudda ut dem utan att publicera. Jag vill få ner mina tankar på något vis utan att irritera människor genom att vara "uppmärksamhetskåt". Därför kom jag på att jag kunde göra ett inlägg här, trots att bloggen sedan länge är död. Jag har ändå planerat att återuppliva bloggen i höst för att mina vänner och familj ska kunna läsa om min äventyr i Atlanta, så jag kan lika gärna börja med att få ner alla mina ledsna känslor i skrift.

 

Igår flyttade personen jag älskar ut ur vår lägenhet och tillbaka till Östersund. Han befinner sig 100 mil bort och jag kommer troligtvis aldrig mer att se honom. Det känns förjävligt. Jag är så besviken på oss båda två. Jag är ledsen över att vi inte fått vårt förhållande att fungera och det känns fruktansvärt jobbigt att avsluta det när det fortfarande finns känslor kvar. Jag klarar inte av att tänka på någonting annat än hur jobbigt det känns att han inte är här. Jag har varit på jobbet idag, men det var nästan omöjligt att hålla tårarna borta. Jag stod ut tills jag slutade för dagen och berättade inte för någon om att jag mådde dåligt. Väl på jobbet fick jag också andra tråkiga besked gällande sommaren, vilket såklart gjorde mig ännu ledsnare. Det känns så konstigt att tänka på att jag ska jobba i Växjö i sju veckor i sommar. Enda anledningen till att jag skaffat mig ett jobb i Växjö var för att jag inte ville vara ifrån Marcus. Jag vet inte ens om någon av mina vänner kommer att vara kvar i sommar. Som om jag inte kände mig ensam nog redan nu.

 

Mitt hem känns förfärligt tomt även om det ligger saker i precis varenda vrå. Det är svårt att förstå att jag faktiskt bor ensam här nu. Jag har absolut inga planer vare sig ikväll eller i helgen. Jag vet inte riktigt vem jag ska höra av mig till så jag sitter hemma ensam. På fredagar har vi alltid fredagsmys, eftersom det blivit en tradition ända sedan vi först flyttade ihop. Imorgon var planen att vi skulle äta sushi och sedan vräka i oss godis framför ESC. Troligtvis kommer min helg inte bli så mycket annorlunda än planerat, förutom att jag kommer vara utan sällskap, men det gör verkligen all skillnad i världen. Jag vet att det verkar som att jag skapar problem för mig själv, istället för att faktiskt göra något åt det. Jag vet att jag skulle kunna vända på det, att jag skulle kunna höra av mig till någon för att slippa vara ensam. Det går bara inte att förklara hur handlingsförlamad jag känner mig. Tårarna slutar aldrig rinna och jag kan inte tänka på annat än att jag är ledsen.

 

Kanske behöver jag vara ledsen, kanske vill jag faktiskt vara ledsen. Jag vet att jag i alla fall behövde få ur mig några ord. Att skriva i en blogg känns ändå bättre än att bara vara ensam med tankarna. Jag tror att jag kommer att länka till detta inlägg så att ni, mina vänner, kan ta del av mina tankar. Troligtvis (förhoppningsvis?) är det ju bara de som faktiskt känner att de vill veta det här som tagit sig tid att läsa. Det känns bättre än att antasta hela min facebook med ett deppigt inlägg. Nu vet ni i alla fall vad jag går igenom just nu och hur jag mår. Självklart får vem som helst höra av sig till mig, det gör mig bara glad, så kanske jag inte känner mig så ensam. Ha överseende med att jag dock själv kan bli dålig att höra av mig ett tag. Det blir lätt så när jag deppar ner mig, förlåt om det låter själviskt.