Ett år senare
För ungefär ett år sedan nu skrev jag ett inlägg här för att jag mådde dåligt och behövde få ur mig mina tankar. Jag hade då precis gjort slut med min dåvarande pojkvän, som jag hade levt ihop med i 2,5 år. När vi gjorde slut kändes det ungefär som att jorden gick under. Det kan tyckas överdrivet, men min sorg var enorm och jag visste inte alls hur jag skulle kunna fortsätta i livet. Jag var helt övertygad om att jag inte skulle klara av att leva ensam och att det aldrig skulle kännas bra igen. Jag var orolig över att laga min egen mat - har man en gång haft en ätstörning är det ju väldigt lätt att falla tillbaka i gamla mönster. Jag var orolig över att hantera min ångest - det var ju han som hade stöttat mig när jag mått dåligt. Jag var nervös över min kommande utbytestermin - skulle jag verkligen klara av det helt ensam, utan honom att höra av mig till? Jag tänkte också att jag aldrig kommer kunna bli kär igen - vi hade ju något så speciellt, det kan man väl inte uppleva igen?
All den här oron gjorde att jag skrev ett blogginlägg. Jag ville berätta för människor runtomkring mig om hur jag mådde, utan att själv behöva ta kontakt. Stöttningen jag fick var helt enorm! Mina vänner hörde av sig på en gång, gamla kompisar skrev till mig för att peppa, och mer eller mindre nära bekanta hörde av sig för att göra mig sällskap. Tänk att man alltid ska behöva må dåligt för att man ska inse hur underbara människorna som omger en är. Jag är glad att jag valde att skriva ett inlägg och länka på facebook, på så sätt fick jag verkligen det stöd jag behövde.
Nu har som sagt ett år gått sedan allt kändes sådär hopplöst, och jag mår faktiskt väldigt bra! Då kändes det som en omöjlig uppgift att någonsin komma över det uppbrottet, men idag kan jag säga att jag lyckades. Att laga min egen mat var inga problem, faktum är att jag tycker det är kul att laga mat och att det hjälper mig att hålla mig frisk och inte falla för ätstördheten. Att hantera ångesten har jag inte heller behövt oroa mig för, eftersom jag knappt fått någon ångest sedan i somras. Det har gjort att jag insett att jag mådde mycket sämre då än jag insåg, och att jag nu lärt mig hur jag ska kunna ta hand om mig själv och njuta av att bara vara ensam. Utlandsstudierna var helt fantastiska; det är något av det bästa jag gjort i mitt liv, och att uppleva det som nybliven singel tror jag gjorde att jag lärt känna mig själv på ett helt nytt sätt (otroligt klyschigt - jag vet, men likväl sant). Till sist har jag också insett att livet inte tar slut bara för att ett förhållande gör det. Vår relation slutade av en anledning, så därför var det ju ändå inte så bra som jag tänkte då. Man kan alltid älta massa "om och men", men sanningen är att det inte fungerade mellan oss. Jag är glad över att vi tog det beslutet vi gjorde, eftersom jag mår så mycket bättre nu, och jag hoppas (och tror) verkligen att han känner likadant!
Egentligen var det jag ville ha sagt med detta oändligt långa inlägg bara: Tack! Tack till alla er, mina fina vänner, som fanns där och stöttade mig när jag behövde, och hjälpte mig komma vidare. Jag mår helt fantastiskt idag, precis som ni sa att jag skulle!