Något jag behövde skriva
Anledningen till att jag har en blogg överhuvudtaget är för att jag tycker om att skriva av mig, och att det finns tankar och erfarenheter som jag känner är betydelsefullt att dela av mig av. Främst betydande för mig såklart, men det finns som ett litet hopp i mig som vill att någon annan ska läsa och förstå. Egentligen känns det rätt så meningslöst eftersom jag vet att det inte är någon annan än jag själv som läser, eftersom jag ju inte på något sätt "marknadsfört" min blogg, vare sig för mina vänner eller någon annan. Ibland få jag storhetsvansinne och tänker att jag ska skriva en massa och locka folk till att läsa, och sen, när det redan är någon som läser, ska jag börja skriva om det som jag verkligen vill skriva om. Jag har släppt den tanken nu, för jag vet att det inte är något som kommer att bli av. Idag har jag bestämt mig att skriva ett första viktigt inlägg, utan några förhoppningar att någon läser det. Nu vill jag börja berätta om min ätstörning.
Det allra första jag vill säga om sjukdomen är att man blir aldrig helt frisk. Det finns säkert de som inte alls håller med om det här påståendet, men själv tror jag väldigt starkt på det. Det kommer nämligen aldrig att komma en tid då jag inte behöver hantera det faktum att jag har varit ätstörd. Idag är jag inte sjuk. Jag äter och jag mår bra, min kropp är stark och frisk, om än fortfarande underviktig. Det viktigaste är att jag mår bra. Däremot har jag inte ett helt "normalt" förhållande till mat, och det tror inte jag att det är möjligt för mig att någonsin ha. För det mesta är det bra: jag tycker om mat, jag blir hungrig, jag äter flera mål om dagen och jag äter varierat. Skillnaden mellan mig och någon som inte är eller har varit ätstörd är att jag måste anstränga mig för att upprätthålla det här goda förhållandet till mat. Om jag har en period då jag är ledsen, vilket ju alla människor har, då är jag tvungen att påminna mig själv om att inte sluta äta. Ibland kanske jag till och med måste tvinga mig själv att äta något även om jag inte är hungrig. Precis som en cancerpatient är rädd för att få återfall så är jag livrädd för att jag ska falla tillbaka i mitt gamla beteende. Det betyder inte att jag är sjuk, det betyder bara att jag kommer att få leva med vetskapen om min sjukdom, troligtvis för resten av mitt liv.
Ibland får jag utstå kommentarer om min kropp, eller om maten jag äter. Ibland inbillar jag mig att människor stirrar på mig och dömer mig, men jag är medveten om att det är lika troligt att det bara sitter i mitt huvud som att det är på riktigt. Jag är trött på att behöva försvara mig själv och min kropp. Jag är trött på att behöva skämmas över det faktum att jag under flera år inte klarade av att få i mig den mängd mat som min kropp hade behövt, eller över att jag även idag ibland måste påminna mig själv om att jag måste äta något. Dock är inte problemet att det är andra människor som får mig att må dåligt och skämmas.Den person jag främst måste skämmas inför är mig själv. Många gånger har jag stirrat på min kropp i spegeln och framför mig bara sett undervikten, som ett bevis på mitt misslyckande. Idag försöker jag att vända det till något positivt. Nog för att jag fortfarande är smal, men min kropp är frisk och stark och välfungerande. Jag väljer nu att se det som ett bevis på hur stark jag varit, och fortfarande är. Jag har tagit mig ur en situation som kändes hopplös, hur grymt är inte det? Även om man aldrig kommer bli helt frisk så vet jag att jag klarar av att leva med det. Det är inte hopplöst, och det är definitivt inget misslyckande.