Varför jag är som jag är
På senare tid har jag börjat fundera en hel del på varför jag "är som jag är". Alltså, vad det är för tidigare erfarenheter som påverkar mitt sätt att tänka och att handla. Jag har även fått lite hjälp på traven med att bearbeta saker i mitt förflutna, vilket har gjort saken mycket lättare. Alla människor har ju som bekant ett bagage att bära på. För vissa är detta väldigt tungt och något de måste kämpa med varje dag, för andra är det lättare, men alla har det. Detta är absolut ingen nyhet för mig och jag har på olika sätt arbetat med mig själv under en lång tid. Vad jag däremot fått upp ögonen för ganska nyligen är hur mycket av min personlighet som är formad av händelser långt tillbaka i tiden.
Denna veckan blev jag medveten om det när jag varit på gymmet. En vän till mig har hjälpt mig att sätta ihop ett träningsprogram, vilket jag verkligen uppskattar. Jag ser fram emot att börja gå till gymmet mer regelbundet och träna upp min kropp. Vad varken han eller jag först räknade med var dock hur fruktansvärt jobbigt jag skulle tycka att det var. Under två träningspass har jag gett upp och gått därifrån. Varför? För att jag kände mig utstirrad. När jag inte visste hur en övning skulle utföras, eller om jag av någon anledning inte ville gå fram till maskinen så gav jag upp och rusade ut ur gymmet med svansen mellan benen. Idag var jag där igen och denna gång utförde jag hela mitt träningspass, svettades och blev trött, vilket kändes otroligt härligt. Speciellt för att jag bevisade för mig själv: problemet är inte att jag inte kan träna, problemet är att min egen osäkerhet växer runt mycket människor och tar över övriga tankar i mitt huvud. Jag var besviken på mig själv i måndags, men idag inser jag att mitt beteende inte alls är konstigt. Under många år utsattes jag nästan dagligen för något slags verbalt övergrepp. Ett litet ord om dagen, ett hånflin eller spydig kommentar var allt som behövdes för att trycka ner mig och min självkänsla. Det blev en naturlig del av min vardag, och denna behandling ledde till att det var en självklarhet i min hjärna att jag inte dög, att andra människor njöt av att skratta på min bekostnad och att detta helt enkelt var min lott i livet.
Idag vet jag självklart att det inte är sant, men det är så svårt att komma ihåg det när jar mig sätter mig själv i en situation som är (relativt) ny för mig. Helt plötsligt är jag den fjortonåriga tjejen igen, och snubbarna på gymmet är skolans "coola killar" som väntar på att jag ska göra bort mig. Jag har fått lära mig att jag inte får vara arg på fjortåringen, för hennes sätt att reagera. Jag måste visa henne ömhet och respekt eftersom hon gått igenom något jobbigt. Istället ska jag visa henne hur bra jag, vi, faktiskt är, oavsett vad andra människor tycker. Ett steg i taget skall jag lära mig att jobba bort denna panikkänsla, och mitt första steg är att helt enkelt ge mig själv en klapp på axeln för att jag är så grym. Och kanske att till en början gå till gymmet mitt på dagen när det är tomt på folk; jag behöver ju inte utsätta henne i onödan...